DIN BERÄTTELSE

Lisas berättelse

Jag jobbar på ett stort företag där naturligtvis datorn är det vanligaste arbetsverktyget. Ergonomi har alltid varit viktigt för företaget, och det har inte varit något problem att skaffa "rätt" utrustning för att få en så bra arbetsmiljö som möjligt.

Min historia börjar under 1998 på vårkanten. Jag har då jobbat på företaget i 4 år, ganska mycket med samma saker. Otroligt enehanda rutiner och ett program som kräver mycket "musarbete".

Under en fika paus kommer jag på mig själv att jag sitter och gnider mig på armbågen, strax framför "knölen" på ovansidan, vid muskelfästet som är otroligt ömt. Min kollega säger: "Har du fått musarm?" Njaääee, säger jag tveksamt eftersom jag knappt hört talas om detta.

Hur som helst så börjar det här ställa till ordentliga problem. Jag får alltmer ont. Jag försöker byta hand för att avlasta, med resultatet att vänster arm får samma symtom. Så sitter jag där med ont i båda armarna.

Jag uppsökte företagshälsovården som genast gav mig Voltaren och sa till mig att gå hem och vila i 2 veckor. Det var inte lätt men jag gjorde det. Jobbet pressade och armarna värkte. Att inte kunna öppna dörrar, vrida på nycklar, bära saker, använda kniv och gaffel och det värsta, en plåga att gå på toa.

Efter 2 veckor var ingenting bättre. Jag var tillbaka på företagshälsovården med desperation i blicken. Voltaren kunde inte längre hjälpa och jag åkte denna gång akut till Karolinska och fick cortison sprutor rätt in i det onda. Sällan har Karolinska skakats av ett värre skrik! Det gjorde fruktansvärt ont och jag grät i 2 timmar efteråt. Dels av smärta och dels av frustration, depression och undran: Var ska det här sluta? Om jag inte kan använda mina armar när jag jobbar vad i hela friden gör jag då? I vilket jobb behöver man inte använda sina armar? Finns det nån arbets plats som INTE har datorer? Frågorna var många och svaren väldigt, väldigt få.

Jag återgick till mitt arbete med fortsatt smärta och även om man försöker ändra ställning och annat så spänner man sig oerhört så att både armar, axlar och nacke tar stryk. Jag började göra små förändringar; inte sitta för länge vi datorn, byta programvara men framför allt började jag säga NEJ till mer arbete!

Jag sökte även nytt arbete. Inte särskilt poppis, men jag tyckte att jag hade många år kvar att jobba och ville inte förstöra mig helt. Sen trillade jag in i samma rutin i alla fall! Jobbet blev mer krävande, visserligen blev musarmen lite bättre men nu uppstod ett annat fenomen; Lillfingret och ringfingret på höger hand började domna när jag satt och skrev. Detta skedde även när jag sov, tittade på TV eller åkte bil. Överallt!

Tillbaka på företagshälsovården fick jag en remiss till Sabbatsberg där jag träffade en doktor som undersökte min arm, tryckte på nerven som gör att armen känns "konstig" när man slår i den, på undersidan mellan armbågstippen och "knölen" och frågade: "Hur känns det här?" "Det domnar."

Det finns en nerv som heter "Ulna" som går från armbågen till fingrarna. Denna nerv hade blivit skadad/ärrad och klämde ihop nerven så fingrarna domnade. Detta uppstår oftast av repetitivt arbete, typ dator.

Jag fick tid för operation, med 50-50 chans att det skulle bli bra. Det har gått ett år sen dess och det är bättre men inte bra. Jag blev sjukskriven en månad och med en ganska lång rehabilitering.

Jag är kvar på samma företag, men med nytt jobb och andra rutiner där jag kan bestämma själv när jag sitter vid datorn och hur länge. Jag har också slutat vara "duktig" och går hem i tid och datorn hemma, ja den har jag gjort mig av med.

Armarna känns hyfsat bra i dag men jag får nog leva med att ha småont resten av livet. Doktorerna säger att det inte finns något mer att göra än att förebygga innan det blir försent. För mig är det försent. I höst är det dags att operera vänsterarmen.....

Lisa

Öppna startsida